Välkomna det ovälkomna av Pema Chödrön

Standard

”Att bli medveten betyder att man verkligen måste känna det man känner, vilket ofta är mycket ömtåligt och naket.” /Pema Chödrön

Ibland är livet outhärdligt. Och ändå härdar vi ut. Hur är det möjligt? 

För ett par år sedan låg jag i fosterställning i sängen under några dygn. Jag väntade in stunden då jag inte skulle härda ut mer, utan då jag skulle behöva ge mig av till psykakuten för att förhoppningsvis bli nerdrogad och fullkomligt bedövad. Bedövad från de svåra och outhärdliga känslorna. Något hade hänt en närstående och jag var den sista på jorden som kunde hjälpa. Jag kunde ingenting göra.

Maktlösheten. Vanmakten. Rastlösheten. Sårbarheten. Oron. Skräcken. 

Andetag för andetag tog jag mig genom nätterna. ”Det här är också livet”, sa jag till mig själv. ”Det här är också livet. Det här är också bara känslor. Även om de är svåra och smärtsamma, så är det ’bara’ känslor. Andas, Mela. Andas.” Jag åkte aldrig till psykakuten. 

Så kom det sig att jag beställde boken ”Välkomna det ovälkomna”. Jag väntade mig en metod, så jag kunde ta steg för steg – ett, två, tre – och så skulle jag liksom kunna stå där som en Buddha och bara ta allt ovälkommet. Men det är inte riktigt det det handlar om även om det finns övningar i boken. Och det är inte riktigt så livet är heller ju. Livet behöver upplevas, så levs det kanske lättats, trots allt. 

Pema Chödrön beskriver i boken en av de buddhistiska vägarna. Hon beskriver ”upplysning”  som att bli fullkomligt medvetna om vilka vi i grunden är. Hon skriver om hur alla vill bli kvitt sitt lidande, men att de flesta av oss som tar itu med det gör det på ett vis som bara gör skadan ännu värre. Vi försöker att avskärma oss från sårbarheten och utestänger på samma gång möjligheten att leva fullt ut. När vi går in för att ha det bekvämt och undvika obehag, så börjar vi också känna oss skilda från andra människor, kanske till och med hotade av andra, skriver Pema Chödrön. Vi hamnar i ett hav av rädsla och när många människor och länder hamnar här menar Pema Chödrön att vi får en stökig och svår situation globalt med massor av smärta och konflikter. Hon menar att lägga så mycket kraft på att skydda våra hjärtan från smärta och lidande i stället skadar oss allt mer. Istället ska vi omfamna alla aspekter av våra liv och uppamma mod att rikta blicken rakt mot oss själva och våra liv. Att tillåta oss uppleva våra obearbetade känslor, utan att dras in i tankar om dem. Så enkelt är det, liksom…

Pema Chödrön skriver så mänskligt, både med allvar och humor, vilket är en fin kombination. Kommer på mig själv att tänka ”Men?! Är inte hon en buddhistisk nunna?” Som om hon inte är mänsklig, som om hon inte ”borde” känna, inte ”borde” uppleva hur det är att ha en finne i ansiktet eller tycka att någon är en tölp. Just detta gör att allt hon skriver blir så lätt-tillgängligt. Boken är en enda lång räcka av mänsklighet och klokhet. Det finns liksom inga genvägar… Vi behöver leva fullt ut. Vi behöver låta bli att bedöma känslor som behagliga och obehagliga och leva genom dem bara, rätt och slätt. 

”När en oönskad känsla dyker upp är steg nummer ett att uppleva den så helt och fullt man kan i det innevarande ögonblicket. Med andra ord, håll den nakna sårbarheten i hjärtat. Andas med den, låt den beröra dig, bebo dig – öppna dig för den så mycket du bara kan just då. Förstärk sedan känslan, gör den ännu mer intensiv.” /Pema Chödrön

När jag läste ovanstående citat ur boken, så såg jag – det var precis detta jag höll på med nätterna genom under den svåraste tiden. Känslorna kändes just då varken oönskade eller önskade. De bara var där, jag kom inte undan. Känslorna var relevanta i det som livet levde mig just då. För livet är ju inte bara hejsan hoppsan, glädje och sorg och kanske lite rädsla nån gång ibland. Ibland är känslorna så mycket djupare, smärtsammare och så långt svårare att vara i. Att intensifiera känslorna, som Pema Chödrön skriver, var inget jag gjorde… Det behövdes inte…Men jag levde genom. Andetag för andetag. Och jag tänker…den upplevelsen var så naken, blottad och jag var så skör. Samtidigt så otroligt stark och så sårbar. Men jag hade inget annat val än att ”välkomna” alla känslor. Jag hade inget annat val än att leva genom dem. Hur gärna jag än ville vara på en annan plats i livet, hur gärna jag inte ville känna det jag kände, så omslöts jag av alla känslor och for iväg med dem som i en jättelik våg.

Så  nu, när jag sitter här och skriver om boken, så blir det samtidigt en reflektion över hur otroligt mycket jag bär med mig av den upplevelsen de där nätterna. Nätterna, när jag trodde jag skulle gå sönder, när jag kippade efter andan, när jag vred mig och ormade mig, ryckte hit och dit för att på nåt sätt behålla kontakten med verkligheten. Dessa svåra nätter bär med sig en ny ömhet för både mig själv och andra. Mina tankar, känslor, åsikter, min inställning till mig själv och till andra människor har blivit mycket mer ödmjuka och nyanserade efter de svåra nätternas genomlevande. Livet har överhuvudtaget blivit mer levande, alla stunder, efter det. 

”Allteftersom du tränar kommer du till din förvåning märka hur det steg för steg, i din egen takt, blir allt lättare att finnas där för andra, även i situationer som tidigare verkade omöjliga.” /Pema Chödrön

Boken är väl värd att läsas. Och det blir en av de böckerna som jag kommer att återkomma till. Bläddra lite. Läsa lite. Tänka lite. 

”Varje utmaning är ett tillfälle till andlig utveckling, oavsett om det gäller en irriterande småsak eller om hela ditt liv håller på att rasa samman.”  /Pema Chödrön

Björnstad av Fredrik Backman 

Standard

Del 1 i en trilogi. Kan läsas fristående.

”Bitterhet kan vara frätande, den kan förgöra dina minnen som om den rengjorde en mordplats, till sist kommer du bara ihåg det som passar dess motiv.” /Fredrik Backman

”Det går så fort att övertala varandra att sluta se en människa som en människa. Och när tillräckligt många är tillräckligt tysta kan en handfull röster ge intrycket av att alla skriker.” /Fredrik Backman

Fredrik Backman har en förmåga att beskriva oss människor och vårt beteende på ett sätt som är helt skambefriat. Han beskriver beteenden och skeenden rätt och slätt. Han beskriver vad människor tänker, känner, och hur de agerar utifrån det. Lägger ingen värdering i sitt skrivande och ändå är det så talande, det han skriver. Ändå väcker det så mycket i mig som läsare. 

I den här boken får vi följa en en liten stad i norra Sverige, en hockeyklubb och alla människor som berörs av klubben. Naket beskriver han människorna, deras brister och deras styrkor och inte minst deras kraft. Han beskriver också människorna utifrån deras egen historia och hur den präglar dem. Präglar dem i deras val, i deras reaktionsmönster och hur de går vidare i livet. Fredrik Backman beskriver också olika maktbalanser och hur det drabbar människorna i staden. Han beskriver hur framgång i hockeyklubben påverkar människor, men också att inte ha framgång i samma klubb. 

Fredrik Backman spinner sin berättelse kring ett övergrepp och alla de psykologiska mekanismer som är så vanliga i vår tid. 

”Det här är en allvarlig anklagelse, påminner de, som om det är anklagelsen som är problemet. Hon får veta allt hon inte borde ha gjort: inte väntat en vecka med att polisanmäla. Inte slängt kläderna hon hade på sig. Inte duschat. Inte druckit alkohol. Inte försatt sig själv i situationen. Inte gått in i rummet, uppför trappan, gett honom intrycket. Om hon bara inte hade existerat, då hade ju inget av det här hänt, varför tänkte hon inte på det? Hon är femton, han är sjutton, ändå är det han som är ’pojken’ i alla diskussioner. Hon är ’den unga kvinnan’.” /Fredrik Backman

Hans sätt att skriva utan ett uns av värderingar eller dömande gör att man eller jag åtminstone, kan se övergreppet i ett perspektiv där jag även på nåt vis ömmar för den som utför övergreppet. Den påverkan hans uppväxt haft på honom spelar möjligen en stor roll. Hur blir hans liv? Han är ju så ung. Kommer det prägla livet negativt eller kommer han kunna vända det till en lärdom och på sikt utvecklas som människa? 

Jag känner också en ökad vilja att stå upp för människor som blir utsatta, att fortsätta stå upp för andra även när det är obekvämt. Att inte sitta tyst, för att det ändå är lite mindre obekvämt än att höja min röst. Att inte sitta tyst, trots att mottagaren silar mina ord genom sitt filter och sina skydd och försvar. Att inte ge upp, utan öka kreativiteten och möjligen finna nya vägar att nå fram. 

”Och ändå rinner allt av henne på en blinkning när telefonen vibrerar och dotterns namn lyser i displayen. Fyra små ord. ’Kan du komma hem?’ Aldrig har en mamma kort en bil snabbare genom de där skogarna.” /Fredrik Backman

”Det kommer en ny morgon. Det gör alltid det. Tid går alltid i samma hastighet, bara känslor har olika fart. Varje dag pågår ett liv eller ett hjärtslag, beroende på vem vi tillbringar den med.” /Fredrik Backman

Skuggjägaren av Camilla Grebe

Standard

En bokcirkelbok. Det var längesedan jag läste en deckare och den här tyckte jag mycket om. Den spänner över flera generationer och läsaren får viss inblick i hur yrkeslivet för kvinnliga poliser förändrats över tid.

På vintern 1944 hittas en död kvinna fastspikad i golvet i Klarakvarteren i Stockholm. Trettio år senare hittas ännu en kvinna mördad på liknande vis i en förort till Stockholm. Läsaren följer tre olika kvinnliga poliser och fallet med de mördade kvinnorna påverkar och drabbar dem alla tre. Mycket spännande och välskriven bok.

Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser

Standard

Boken beskrivs som en saga för barn över arton år och ja, jag kan hålla med om det. Jag har läst en del av Håkan Nesser och den här boken liknar inte det andra jag läst.

Arne Murberg får ett uppdrag av sin far på dödsbädden. Uppdraget ger Arne precis de utmaningar han behöver för att komma ur ett “låst liv” och hitta en ny riktning i livet.

Boken är bra, men lite osammanhängande för mig. Allt knyts ihop, så som det gör i Nessers böcker, men nja… Detta är inte en favorit. Har du annat att läsa som lockar, så föreslår jag att du väntar med den här.

En kvinnlig komikers dagbok, av Maria Skäringer

Standard

”Jag är rädd, men inte förlamad. Jag kan röra mig, så jag måste göra mig fri. Det är enda sättet. För oavsett allt, det finns inget vackrare än en människa, när hon blir ett med sig själv.”

De riktigt grova orden i boken… Svordomar och könsord. Jag står nästan inte ut. Jag dömer dem. Jag dömer HENNE.
”Så otrevligt språk. Vad är det för fel på henne? Måste hon skriva så?!”
Överväger att inte läsa boken. ”Usch!”

”Jag var alltid stressad som barn. Och den stressen lever fortfarande i mig. I brorsan också. En medberoende, kontrollerande, fladdrig och rastlös sida, som hela tiden är beredd att parera hoten. Vi vågade aldrig slappna av. Och jag kan fortfarande inte sjunka ner i mig själv, utan måste ständigt vara på min vakt. Men vad det är jag skyddar mig eller oss ifrån vet jag inte. Förmodligen mig själv, dåtiden och allt som kryper i de där osorterade, smutsiga högarna.”

Så rullas hennes historia upp. Stundtals måste jag pausa, andas. Stundtals måste jag gå tillbaka en bit och lyssna om, försöka förstå, försöka ta in det hon skriver. Vad är det för fel på människor som utsätter människor så illa, undrar jag då. Jo, jag vet. De människorna bär egna sår. Men ändå. MEN ÄNDÅ?!

”Det som hände mig när jag var sex år, blev såret de andra idioterna letade upp och sen utnyttjade. Blodspåren de sniffade sig till, ungefär som när man gör djurspår med rådjursklövar till hundar. Hur de följer det skadade djuret, det söta halvtorkade blodet, som klibbar längs med barken i skogen.”

Förundras över hennes överlevnad. Att Mia Skäringer ens överlevde övergreppen och allt det hon sen gjorde mot sig själv. Och hennes mamma, hur överlevde hon när Mia hamnade i den ena hemska, utsatta situationen efter den andra? Jag är ju själv mamma. Jag vet att jag blir så där urstark, när jag måste. Men Mias mamma? Hur gick hon inte sönder av oro? Hur stod hon ut? Fast gjorde hon det? Nej, det var väl det hon inte gjorde ändå. Mormor var väl den som stod ut?


Kvinnor.
Mammor.
Mammor till mammor.
Döttrar.
Döttrar till döttrar.

Så fick Maria själv en dotter. Jag ryser. Jag känner hennes ord in i min egen själ. Att se sin egen dotter med de ögonen och den starkaste kärlek, som man aldrig haft för sig själv. Att kanske inse…även jag var vacker, även när jag upplevde mig som fulast, även jag var värd kärlek genom allt.

”Dotter av vår tid, om du kunde se hur vacker du är, men hur ska jag kunna övertyga dig? Jag famlar i min egen skugga. Jag såg aldrig mig själv heller. Hur ska jag tvinga ditt medvetande? Från vilket håll ska jag hugga dina demoner, när jag aldrig förmått att döda mina egna?”

Så svåra nära relationer kan vara, kanske speciellt i mor-dotter-relation. Tänker på min mamma. Stark kvinna. Tänker på min mormor. Stark kvinna. Å så tänker jag på mig. Likaså stark. Hur blev det för oss kvinnor, denna styrka? Hur blir det för mina döttrar? Jo, de är starka. Var och en på sitt sätt. Styrkan vi bär, den behöver en stabil grund, förståelse, omsorg och självmedkänsla, annars blir destruktiv, dysfunktionell. Styrkan behöver också utvidgas i sin polaritet sårbarheten. Annars blir balansen och flexibiliteten skör och onyanserad. Att enbart vara stark leder in i återvändsgränder, ensamhet och utmattning.

Maria är stark i mina ögon. Som om hon gått genom ett totalt mörker och kaos med sin styrka, vilket förvandlat den destruktiva styrkan till en sund kraft, då hon haft en liten liten springa in till hjärtat öppen, så att hon hittade rätt genom det hårda livet, trots allt. Till slut.

Marias bok berör. Och väcker ilska. Rå vrede inför de män som tar sig rätten att använda och utnyttja en annan ung människa helt själviskt med enorma skygglappar på, som liksom ska göra det äckliga och avskyvärda till något helt normalt och okonstigt.

”Jag går rakt in i mörkret. Försöker inte ens kolla om det finns nån annan utgång. Jag ger upp. Kanske den största bedriften jag lyckats med. Ur ett större helikopterperspektiv, som människa, för mitt eget bästa.”

Att kapitulera kanske är vägen till att balansera den råbarkade styrkan? För styrkan må gå hand i hand med sårbarheten. Då bär jag styrkan med ödmjukhet och medvetenhet. Balanserat. Så som jag också tänker att Maria gör till slut. Att livet liksom la sin hand över henne och försiktigt visade vägen till platser där hon lyckades höra den inre rösten genom bruset av alla andras röster, åsikter och höga tempo. En plats där ett nej sakta tog sin form och hur det nejet faktiskt byggde en gräns, om än svag till en början, runt henne. Med tiden fick nejet bärkraft. Och det i sin tur gav ett utrymme för sårbarheten att odlas. Och så en dag hade hon samlat material till den här boken. Att skriva den och låta andra människor ta del av den, det är verkligen både starkt och sårbart. Och jag kommer läsa boken åtminstone en gång till.

”Det tar tid att bli sig själv. Ibland ett liv.”

Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck. Av Elaf Ali

Standard

”Jag är medveten om att mitt namn är Elaf Ali. Jag är född i Irak och bodde där tills jag var fyra år. Min hårfärg är svart och min ögonfärg brun. Men i Sverige har jag vuxit upp, gått i skolan, jobbat, köpt lägenhet och förverkligat mina drömmar. Sverige är mitt land, det land jag håller kärt.”

En kollega tipsade om den här boken. Han sa att han sträckläste den. Jag gjorde lika – jag sträcklyssnade. Den är bra, mycket bra. Boken ger dels författarens egen upplevelse, dels intervjuar hon sina föräldrar inför arbetet med den här boken, vilket är mycket intressant att ta del av och dels finns fakta kring hedersnormer och hedersförtryck med i egna kortare kapitel. Att försöka skriva om den här boken gör den inte rättvisa. Boken behöver upplevas genom egen läsning. 

Författaren skildrar sin egen uppväxt med hedersförtryck, men också med mobbning i den svenska skolan. Elaf verkar vara en oerhört klok, modig och driven flicka och senare kvinna, som går sin egen väg och som utmanar föräldrarnas världsbild och historia. Jag har läst och lyssnat på en del föreläsningar om heder, men den här boken är i en annan liga. Elaf Ali beskriver sin verklighet så att jag känner skräcken i mig. 

”Vem vill få tag i dig klockan åtta på kvällen! skriker pappa. Vem?!” 

I ögonvrån ser jag hur Lea kryper ihop på sängen, försöker göra sig osynlig.

”Jag vet inte”, svarar jag lågt och hoppas att David inte ska höra hur vettskrämd jag låter.

”Ljug inte. Är det nån kille du träffar?” skriker pappa och hans ansikte blir blodrött. ”Din äckliga hora.” 

Jag, som brukar vara kvicktänkt och ha svar på tal, blir stum. Inte ett ord får jag ur mig. När pappa blir så här arg finns det sällan något jag eller någon annan kan göra för att lugna ner honom. Men han har aldrig kallat mig hora förut.

Elaf beskriver hur ett hedersstyrt liv kan se ut i Sverige. Hur det blir att växa upp i ett samhälle med svenska normer och med irakiska hedersnormer i familjen. Hur hedersnormerna blir en hemlighet hon inte vill att någon ska veta om. Hon hemlighåller dem på grund av skam. Under skolåren blir Elaf dessutom periodvis utsatt för mobbning och hot, utifrån att hon har ett annat hemland och inte ser svensk ut. Då föräldrarna inte har tid för henne riktigt drar hon själv i trådar, som gör att hon kan byta skola och åtminstone få slippa mobbning under vissa perioder. 

Just detta att boken är uppdelad i tre olika delar ger en väldigt fin effekt. Författaren varvar dessa tre delar med precision som skapar förståelse och känslan av att vara där, vara Elaf i de stunder hedersnormerna stryper åt. Men det är inte endast förståelse för Elaf, utan även förståelse för föräldrarna, för relationerna med släkten som är kvar i Irak, för vårt svenska samhälle och en insikt i att det finns mycket kvar att jobba med, för kvinnors frigörelse. Elaf går före här. Och jag måste säga att jag håller hennes pappa varmt i hjärtat, när jag läser om den förändring han gör genom åren. Det finns hopp. 

”Jag får ofta frågan om jag känner mig svensk eller irakisk. Det finns inget rakt svar och det handlar inte om eller utan om både och. Jag är en duett, svensk featuring irakisk. Mina rötter är arabiska, men mina blad svenska. 

Slutbantat: förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut, av Erik Hemmingsson

Standard

Visst är det märkligt att den värsta mobbaren många gånger är vi själva? Det är absolut nödvändigt att ha en positiv grundinställning till sin kropp och hur den ser ut, med alla dess välstuderade imperfektioner. Du behöver lära dig att tycka om den och ge den uppskattning. Det är när du inte tycker om dig själv, som dörren till galenskaper som bantning står vidöppen.

Nu är jag inte den som har jojobantat eller kämpat med diverse olika dieter, men den här boken är så bra ändå. Jag är en av de där människorna som haft svårt att tycka om min kropp, som tyckt den lämnat mycket övrigt att önska och jag har burit en omedveten skam kring min kropp – en rätt ordentlig skam. Boken hjälper mig att förstå min kropp, tycka om min kropp och framförallt få inspiration att fortsätta lyssna på kroppen och stötta kroppen, istället för att slå dövörat till och ränna vidare.

Erik Hemmingsson går direkt in på varför dieter och snabba lösningar inte fungerar. Han gör det dessutom på ett mycket skambefriande vis och dödar myten om att det är en karaktärsbrist att inte kunna gå ner i vikt. Han beskriver hur kroppen fungerar rent fysiologiskt. Erik Hemmingsson beskriver till och med hur kroppen aktivt motverkar försöken att gå ner i vikt. Det betyder inte att det är något fel på dig eller din karaktär, när det är svårt att minska vikten. Det är kroppens sätt att fungera att försöka behålla vikten. 

Vi människor har en speciell egenskap. När vi ligger i mammas mage så är vi nämligen extra bra på att bilda stora fettdepåer. Faktum är att vi ligger i topp när det gäller hur mycket fett vi föds med jämfört med andra däggdjur. Du och alla andra människor är fysiologiska experter på att lagra och bibehålla fett. Fettet är ett mycket bra sätt att lagra stora mängder energi och ger oss en klar överlevnadsfördel, speciellt när vi är små. Fettet ger också värme och stötdämpning för viktiga inre organ och ser till att det finns tillräckligt med energi för vår ganska stora hjärna. Om vi har för lite fett kommer vi inte vara lika fertila och det kan dessutom leda till problem som benskörhet och hormonrubbningar. Så det är inte konstigt att kroppen stretar emot om du bantar, eller hur?

Erik Hemmingsson menar att de människor som insett att dieter och bantning inte fungerar och hittat lösningar som fungerar på lång sikt – de har släppt utseendefixeringen. Det är inte utseendet som är fokus vid viktminskningen, utan hälsan och välmåendet. 

”Du kan se det som att de i stället för att straffa sin kropp (kalorifokuserad bantning drivet av ett kroppsligt missnöje), så vill de hjälpa kroppen så att den fungerar bättre, det vill säga de har ett positivt psykologisk utgångsläge.”

Erik Hemmingsson menar att man behöver göra en bestående och realistisk förändring av sin livsstil och väcka till liv en positiv inställning till kroppen för att långsiktigt gå ner i vikt och behålla vikten. 

Författaren går in på det livsviktiga fettet, fettceller (mycket intressant!)  och hur olika vägar till övervikt kan se ut. Han berättar om hur kroppens biologi styr och inte enbart vad vi äter och hur vi motionerar. Författaren beskriver hur hjärnan reagerar på skräpmat och hur skärpmats-portionerna genom åren kraftigt ökat. Erik Hemmingsson beskriver kroppens behov av sömn och rörelse. Han använder också symbolen av en bägare som fylls genom livet och till slut rinner över i form av övervikt, vilket är en väldigt tydlig och fin liknelse. Han lyfter ACE-studien (Adverse Childhood Experiences), som visar att människor med övervikt ofta bär barndomstrauman. Mycket intressant! ACE-studien är för övrigt väldigt intressant överhuvudtaget.

Han ger också tydliga rekommendationer av hur man kan skapa en livsstil som fungerar med hälsan och välmåendet i fokus. Ett helt kapitel ägnas på olika vis och helt annorlunda åt hur du kan förändra siffran på vågen genom att bli kompis med kroppen, titta på vad som finns i din bägare, att göra en inre städning (dock inte detox), hur vi kan navigera i “matdjungeln” med mer med mer.

Om du vill förstå din kropp och om du vill tycka om den precis som den är, så är detta boken för det. Här får du inga snabba lösningar och skammande repliker. Det är inte du som har dålig viljestyrka eller bristfällig karaktär, om du misslyckas gå ner i vikt. Att allt fler människor blir överviktiga handlar inte om individnivå, utan solklart om samhällsnivå. Det har blivit svårt att göra naturliga och hälsosamma val, när vi går genom livsmedelsbutiken (kanske trötta och stressade) där många många varor är ultraporcessade och inte näringsrika alls. Vi rör oss inte heller och är aktiva på samma vis längre.

Ät naturligt, slappna av och ha roligt med maten.

Det här är en bok som jag kommer att återvända till. Det finns så mycket livsbejakande och skamförlösande i den här boken. Tack, Erik, för den!

Sockerormen av Karin Smirnoff

Standard

Pjuh… Det här är en svår bok att ta till mig. Lätt att läsa och vill hela tiden läsa mer, lyssna vidare. Men. Den ger motstridiga känslor. Mycket motstridiga känslor. Den väcker också svåra känslor, som avsky och äckel.

Agnes, huvudpersonen, som är åtta år växer upp i Södertälje på 80-talet. Redan tidigt i boken förstår läsaren flickans utsatthet, då hon lever med vuxna som inte kan ta hand om henne och som inte ger henne den kärlek och trygghet ett barn behöver. Boken är skriven på ett nästan lillgammalt vis, fastän ändå inte lillgammalt…Lillvist, snarare. Den är skriven ur ett barns perspektiv och med en visdom och en gammal erfarenhet kring hur vuxna kan bete sig och hur ett barn behöver ta hand om sig själv.

Agnes lär känna Kristian och Mika. De har musiken gemensamt. Agnes är otroligt duktig på piano. Frank Leide, som har ett förflutet som världsartist och musiklärare, tar sig an barnen och finns där för dem. De skapar musik och de spelar i kyrkor och längre fram även ute i världen. Men frågan är om Frank är en trygghet för barnen eller om han är den som sviker barnen allra mest i en värld där dessa tre barn är väldigt sårbara och utsatta.

Vi ska ta upp den här boken i de två bokcirklar jag är med i. Det ser jag fram emot, för den här boken behöver diskuteras. Kanske går det inte att få känslorna eniga inom mig. Kanske måste de vara motstridiga. Kanske kan man både tycka om en människa och i det närmaste känna hat för samma person?

Boken är helt klart läsvärd. Den är skriven i ett annorlunda perspektiv, med ett annorlunda perspektiv på världen. Den drar igång tankar om oss människor – vad behöver ett barn? Hur klarar sig ett barn genom den här sortens barndom? Hur kommer den här vuxna Agnes att se på världen och leva sitt liv? Kommer hon vara fri eller kommer hon själv hamna i destruktiva beteenden? Och den här Frank. Jag vill både krama om honom och slå honom riktigt hårt. Jag förstår honom och hans minst sagt knepiga beteende och samtidigt så finns inga ursäkter för det han gör. Och de andra vuxna som finns runt Agnes… Ingen tar fullt ansvar. Den här lilla flickan kommer väldigt ensam till världen och ensam vandrar hon genom barndomen, trots att hon bygger upp en vänskap med några människor. Hur tar hon med sig sina erfarenheter i vuxenlivet? Vem kommer hon att bli?

Fri från rädsla, fri från sorg av Thich Nhat Hanh

Standard

”Du är som ett fyrverkeri, som avfyras hela tiden. Fyrverkeriet sprider sin skönhet omkring sig. Med dina tankar, ord och gärningar kan du sprida skönhet. Den skönheten och godheten går in i dina vänner, dina barn, dina barnbarn, och in i världen.”

Thich Nhat Hanh beskriver buddhismens bärande tanke om alltings obeständighet, hur allting ständigt förändras i en flödande rörelse. Han beskriver hur vi i en ständig process föds och dör och liksom övergår från en form till en annan. Av den anledningen menar han att döden inte finns som någon slutstation. Födelsen är inte början på något helt nytt, utan en fortsättning på en tidigare form. Döden är inte en slutstation, utan en fortsättning på något som varit. 

Zenmästaren Thich Nhat Hanh är en av mina ”favoritmunkar”, om man nu ens bör värdera en människa, i synnerhet en munk, som sin favorit. Han har skrivit en fantastisk bok som heter Ögonblickens under. Den handlar om att ta makten över sina tankar och vara här och nu, vad du än gör – diskar, ser solnedgången, äter ett äpple – så är du här och nu. Det är en mycket fin och vacker bok, som jag varmt rekommenderar. 

När jag köpte just den här boken, Fri från rädsla, fri från sorg, var det dock inte enbart för att zenmästaren är en favorit, utan för att jag under en lång period erfarit så pass skrämmande upplevelser att jag stod på en plats där jag på djupet kände ”Det här går inte. Jag behöver sluta att vara  så rädd. Men hur upphör jag att vara så här rädd?” Så själva titeln talade till mig – jag behövde verkligen bli fri från en rädsla som hindrade mig till ett flödande liv och höll mig kvar i stagnation och kraftlöshet. Det var dels en gammal rädsla, som inte egentligen hade något med nuet att göra och dels en ny rädsla, som var väldigt relevant i det som skedde, men som också dränerande och blev ett hinder i sig. 

Men. Boken är svår, provocerande till en början. Mycket provocerande. 

Thich Nhat Hanh skriver att:

Allting är föränderligt. Allting är obeständigt. Obeständighet betyder förvandling i varje ögonblick. Tack vare obeständigheten är allting möjligt. 

Det finns ingen död, ingen födelse. När molnet inte sitter fast i tanken på födelse och död finns ingen rädsla.

I dig finns jag och i mig finns du. 

Du har alltid funnits. 

Dina föreställningar om lyckan kan vara farliga. 

Jag blir först räddare, när jag läser. Den här boken kommer inte hjälpa mig! Hur kan han ens jämföra mig med ett moln?! Ett moln kan väl inte tänka?! Jag fryser. Jag vill hålla fast vid det jag upplevt och det som skrämt mig så. Inte släppa taget. För tänk om jag förlorar allt då?! Jag vågar inte! Han skriver så konstigt. Att allting är obeständigt och föränderligt… Det är för läskigt. Eller jag vet ju att det är så, men… Det gör mig för rädd. I dig finns jag och i mig finns du… Betyder det att de som gjort mig illa finns i mig?! Och jag i dem?! Och vad då – ingen födelse, ingen död? Jag har själv sett mina barn födas, fött fram dem alla fyra. Jag har suttit bredvid min pappa, när han svårt sjuk drog sitt sista andetag. Så klart finns både födelse och död, början och slut. Och. Hur skulle ens en föreställning om lyckan kunna vara farlig?! Nej, du Thich Nhat Hanh, nu är du ute och cyklar totalt. Jag misstog mig, när jag såg titeln. Det handlar inte alls om det jag trodde. Och här kan jag ingen hjälp få. Eller?

Läser igen. Läser sakta. Lägger undan boken. Grunnar. Bläddrar. Läser igen. Om och om igen. Pratar lite med min man om det lästa. Sakta skiftar mitt perspektiv. 

Thich Nhat Hanh beskriver människan, livet, manifestationerna, känslorna på ett sätt som når in i hjärtat, när jag verkligen tar mig tiden och låter hans ord och deras möjliga betydelse nå mitt hjärta på djupet. Thich Nhat Hanh skriver om manifestation på ett sätt som är nytt för mig. Undrar om det är beskrivningen av manifestation, som gör att jag kan börja skifta perspektiv? Någonting manifesteras när förutsättningarna är de rätta, skriver han.. Och när förutsättningarna inte längre är de rätta så dras manifestationen tillbaka. Det gäller för molnet, för tändstickan, för solrosen, för rådjuret och för människan. Manifestationen kommer…och går…Livet i en ständig process, en flödande rörelse. Thich Nhat Hanh beskriver hur molnet övergår från en form till en annan; moln, regn, snö…Hur fantastisk det är att vara ett moln. Hur fantastiskt det är att vara någon form av vatten. Och om molnet, som inte sitter fast i rädsla, förvandlas varje ögonblick och på så vis följer livets rytm. 

När jag så läst, grunnat, provocerats, ilsknat till, blivit nyfiken, grunnat lite mer, bläddrat i boken… så inser jag att jag vill inget annat än att släppa taget. Släppa taget om det som varit, till förmån för nuet. Nuet, här där livet finns. Släppa taget om de människor som gjort mig så illa, så illa, till förmån för tacksamhet över allt det jag har, allt det jag är. Deras definitioner gör inte mitt väsen. Deras definitioner handlade mer om dem själva än om mig. Tyvärr, drabbade det mig och min familj hårt. Men. Det de gjorde ska inte göra fler avtryck i mitt liv. Jag släpper sakta taget om det de gjorde och det de inte gjorde, till förmån för att låta rädslan släppa sitt grepp.

”Jag har anlänt, jag är hemma, hemma här, hemma nu. Jag är hel, jag är fri, i det yttersta jag vistas.”

När rädslan sakta luckras märker jag att jag åter kan ta makten i mitt eget liv. 

Och nu, när jag snart skrivit klart den här texten, och sitter och bläddrar, läser lite här och lite där i boken, så sjunker det in… Han är inte dum, den där Thich Nhat Hanh… Inte alls. Varje stycke är liksom fyllt till brädden av visdom. Så klart var den svår att läsa till en början. Boken är fylld med så självklara och egentligen väldigt enkla saker… men sedda i ett perspektiv som är ovant. Thich Nhat Hanh behåller platsen som favortimunk. Zenmästaren är vis. Jag är tacksam att få ta del av hans ord, hans visdom. Och ja, jag är mindre rädd. 

”Vi måste erkänna denna verklighet och le. Så övar vi oss att möta vår egen rädsla. Rädslan finns alltid inom oss – rädslan för att bli gammal, att bli sjuk, att dö, rädslan för att bli övergiven av våra nära och kära. Det är mycket mänskligt att vara rädd och oroa sig för allt detta. Buddha rådde oss att inte undertrycka våra rädslor. Buddha rådde oss att bjuda upp våra rädslor till ytan av vårt medvetande, att erkänna dem och le mot dem. Varje gång du bjuder in din rädsla, erkänner den och ler mot den, kommer rädslan förlora lite av sin styrka.”

Body scan meditation med Jon Kabat Zinn

Standard

Igår mediterade jag tillsammans med en vän. Vi använde en guidad meditation och den var så bra. Hennes röst, hennes betoning, hennes melodi, hennes ordval, hennes tema. Allt. Jag kände mig så påfylld och positivt tom efteråt. Bruset, det ständiga bruset, hade tystnat. Inga ord som ville ut. För en stund levde jag fullkomligt lugn och fullkomligt…lycklig? Ja, jag tror det faktiskt.

Idag valde jag en meditation med Jon Kabat Zinn. En kroppskanning på fyrtiofem minuter, som tar oss genom varje del av kroppen. Jon Kabat Zinn använder också ord som klingar an i mig. Jag tycker mycket om hans röst, fastän den nog är ganska tråkig egentligen. För mig är hans röst trygg och den bringar en känsla stabilitet och av att vara helt ok, att jag är helt ok. Oavsett vad som pågår inom mig, liksom. Hans röst sänder ut den där vibrationen av någon som tror på mig, så även i stunder när jag själv har svårt med tron, så kan jag finna förtröstan i hans röst. Visst är det lite konstigt? För jag känner ju inte honom alls 😀 Men det gör inget. För jag bär inom mig känslan det innebär att någon tror på mig, när jag känner mig som mest värdelös och dålig, och det är den känslan som aktiveras, när jag hör Jon Kabat Zinns röst. Jag har fått gåvan att ha haft någon som tror på mig, när jag inte klarat det själv. Den gåvan är jag oerhört tacksam för. Så även om jag inte känner Jon Kabat Zinn, så väcker han en kraft inom mig med sin röst.

Jag tyckte mycket om meditationen. Kanske gör du också det?

It’s helpfull to see this time as a time that is totally set aside for you. As an opportunity to be by yourself and to be with yourself fully. See if you can allow it to be a nourishing time, a time you deserve to give yourself some positive energi and attention. A time in which to open to the sources of strength and healing within yourself. In doing work of this kind it’s important to remember not to try too hard to relax. This will just create tension. What we will be doing is becoming aware in each passing moment and just accepting what is happening in yourself, looking at it clearly and seeing it as it is, because it’s already here. It’s part of your experience in the moment for better or for worse. Let go of the tendency which we all have to want things to be differente from how they are right now and allow things to be exactly as you find them. Allow yourself to be exactly as you are.